ida,s

alltså. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. just nu känner jag mest för att gråta faktiskt.

jag har lyckats igen-

med dessa dumma aggressions-ryck jag kan få ibland, har jag slagit handen i dörren. inte en eller två gånger, utan tre. tror att handen inte riktigt uppskattade detta.

försöker sträcka på hela handen, men lillfingret hänger inte med. hur mycket jag än försöker och hur hårt jag än tar i.

jag ber till gud att den inte är bruten, för det vore bara för bra för att vara sant. eller patetiskt.

för patetiskt för att vara sant.

hur lyckas jag alltid med sånt?

som att allt annat inte räcker just nu? 

det ska kännas att man lever. 

visst är det så? ;-)